Slarvmajan och superkvinnan

Anna är lokaltidningen Kanalens allra bästa krönikör (tycker jag, Maria-Pia helt opartiskt). I veckans krönika skriver hon om ”Slarvmajan och superkvinnan”. Om att så här efter semestern, utvilad och tillfreds, tro sig om att kunna sluta slarva och börja styra upp sitt liv. För visst känns det så innan jobb och annat fullkomligt slukar upp den där tiden som just nu, i augusti kan ägnas åt att sortera strumpor eller, som i mitt fall, faktiskt bidra till städningen och fixandet hemma på ett sätt jag inte klarar av i november. Men nu kan jag både dammsuga, vattna i trädgården och sitta i läsfåtöljen en vanlig onsdagskväll och ändå känna livet i mig. Tack Anna för igenkänning. Du är Kanalens okrönta drottning

Om du vill läsa krönikan i sin helhet finns den här nedan!

Så här mot slutet av semestern har jag alltid storstilade planer att fortsätta med alla de där bra grejerna som jag har ägnat mig åt under ledigheten. Jag ska fortsätta baka eget bröd och fylla frysen med bullar. Jag ska läsa böcker, jogga en sväng varje dag och vika tvätten så snart den kommer rykande ur tumlaren. Ja, eller det där med tvätten klarade jag bara under en knapp vecka här under sommaren, men det hindrar mig absolut inte från att tro att jag kommer att lyckas med det under hösten. 

Ofta när jag sitter och fantiserar så här så händer det sig så att jag fyller på listan ytterligare. Kanske att jag borde göra mig fin i håret varje dag? Alltid se till att det finns hemlagad kikärtsröra i kylen, eller göra ett försök att matcha ihop singelstrumporna någon gång i månaden istället för vartannat år. Nu jäklar ska jag ta mig tid att hjälpa barnen att planera sitt skolarbete och hjälpa till med läxor och förhöra inför prov. Och jag ska inte tappa bort lösenordet till skolportalen så att jag missar föräldramötena. Igen. 

Vis av erfarenhet så vet jag att de flesta av mina drömmar kommer att stanna vid att vara just det: drömmar. Jag har en illusion av att mitt framtida jag är en sån som har koll på läget. Hon är en bättre version av den där hopplösa typen i backspegeln som titt som tätt tappar greppet. Som kör runt med klirrande glasåtervinning i bakluckan i flera veckor i sträck och som streamar serier istället för att dammsuga. Och som i våras åkte iväg på möte med blusen bak och-fram och som i hissen på vägen ut ser att lappen sticker upp vid halsen. 

Men nu när jag sitter här och reflekterar över dessa två sidor av mig så inser jag att jag gillar dem båda två. Och att de numera faktiskt nästan är vänner. Under många år var de bittra fiender och sa taskiga saker om varandra så fort de fick chansen; en kamp som drog onödigt mycket energi. Nu har vi alla tre fattat att slarvmajan och superkvinnan sitter på varsin sida av en gungbräda och att båda behövs för att det ska vara rörelse och balans. 

Click Here to Leave a Comment Below

Leave a Comment: