Kast mellan verkligheterna

“Någon skalar clementin på tunnelbanan och jag kastas trettiofem år tillbaka i tiden. Utan skydd. Landar i trappan på väg ned i undervåningen i mitt barndomshem.

Det är jultider. Mamma och pappa sitter framför TV:n. Pappa skalar nötter och mamma äter clementiner. De dricker glögg och småpratar. I taket hänger färggranna kulor i röda silkesband och heltäckningsmattan är lite stickig av granbarr. Öppna spisen sprakar. Allt är varmt, välbekant och tryggt.

I den andra verkligheten sitter jag bakom slutna ögonlock och andas på en gång varsamt och ivrigt in doften av någons clementin. Totalt överrumplad av kärleksfulla minnen och julstämning. Så där tät den bara är när man är barn.”

Texten dyker upp som ett minne i mitt flöde och vips är jag där igen på trappan i barndomshemmet, och på tunnelbanan. Men inte bara det, jag minns också när jag skrev inlägget för åtta år sen!

Hjärnan är makalös. Men jag undrar om det är en tillfällighet att jag igår köpte hem säsongens första nätkasse med clementiner? Skalar en efter en och kontoret fylls av citrusdofterna.

Tedrickare får bättre hjärnor

Bild på tekopp med texten Känslosmart - konsten att leva med sig själv och andra

“Past studies have demonstrated that tea intake is beneficial to human health, and the positive effects include mood improvement and cardiovascular disease prevention. In fact, results of a longitudinal study led by Asst Prof Feng which was published in 2017 showed that daily consumption of tea can reduce the risk of cognitive decline in older persons by 50 per cent.”

“Mood improvement” Say no more… eller jo, faktiskt. Jag hade en skitmorgon men nu sitter jag här med min tekopp och småler. Och inte blev jag mindre glad av den här forskningen som visar att tedrickares hjärnor fungerar bättre än andras!

Du vet väl att Anna och jag använder te för att slappna av och kunna skapa riktigt bra poddavsnitt?

Te är inte bara gott och trevligt utan bra för både kropp och knopp!

Nyfiken och vill läsa kort om studien? Häll upp en kopp och klicka på länken: https://www.sciencedaily.com/releases/2019/09/190912100945.htm?fbclid=IwAR0qYKkiLVZVs53esI0KHUDl74nUr7kHyCs5Qpcn7LkVQ1qWheJZx-SXxSM

BTJ-recension 🌟

Wow vilken fin recension av BTJ!!! Sa vi lycka? Glädje? Eufori? Stolthet? Tacksamhet? Eller ren och skär känslofnatt?! 🌼🤪

“Författarna har intervjuat och samtalat med en rad olika professionella ”känsloarbetare” och tagit in deras tankar och kunskaper i texten. Författarna delar också med sig av sina egna personliga erfarenheter och reflektioner. Detta ger en bok som är späckad med fakta, men också full av vardagliga exempel som gör den lätt att läsa och ta till sig. Detta är en mycket bra självhjälpsbok som kommer att uppskattas av läsare i alla (vuxna) åldrar och livssituationer.”

Utdrag ur BTJ-häftet nr 17, 2019, av lektör Therese Nordholm.

Känslosmart

Slarvmajan och superkvinnan

Anna är lokaltidningen Kanalens allra bästa krönikör (tycker jag, Maria-Pia helt opartiskt). I veckans krönika skriver hon om ”Slarvmajan och superkvinnan”. Om att så här efter semestern, utvilad och tillfreds, tro sig om att kunna sluta slarva och börja styra upp sitt liv. För visst känns det så innan jobb och annat fullkomligt slukar upp den där tiden som just nu, i augusti kan ägnas åt att sortera strumpor eller, som i mitt fall, faktiskt bidra till städningen och fixandet hemma på ett sätt jag inte klarar av i november. Men nu kan jag både dammsuga, vattna i trädgården och sitta i läsfåtöljen en vanlig onsdagskväll och ändå känna livet i mig. Tack Anna för igenkänning. Du är Kanalens okrönta drottning

Om du vill läsa krönikan i sin helhet finns den här nedan!

Så här mot slutet av semestern har jag alltid storstilade planer att fortsätta med alla de där bra grejerna som jag har ägnat mig åt under ledigheten. Jag ska fortsätta baka eget bröd och fylla frysen med bullar. Jag ska läsa böcker, jogga en sväng varje dag och vika tvätten så snart den kommer rykande ur tumlaren. Ja, eller det där med tvätten klarade jag bara under en knapp vecka här under sommaren, men det hindrar mig absolut inte från att tro att jag kommer att lyckas med det under hösten. 

Ofta när jag sitter och fantiserar så här så händer det sig så att jag fyller på listan ytterligare. Kanske att jag borde göra mig fin i håret varje dag? Alltid se till att det finns hemlagad kikärtsröra i kylen, eller göra ett försök att matcha ihop singelstrumporna någon gång i månaden istället för vartannat år. Nu jäklar ska jag ta mig tid att hjälpa barnen att planera sitt skolarbete och hjälpa till med läxor och förhöra inför prov. Och jag ska inte tappa bort lösenordet till skolportalen så att jag missar föräldramötena. Igen. 

Vis av erfarenhet så vet jag att de flesta av mina drömmar kommer att stanna vid att vara just det: drömmar. Jag har en illusion av att mitt framtida jag är en sån som har koll på läget. Hon är en bättre version av den där hopplösa typen i backspegeln som titt som tätt tappar greppet. Som kör runt med klirrande glasåtervinning i bakluckan i flera veckor i sträck och som streamar serier istället för att dammsuga. Och som i våras åkte iväg på möte med blusen bak och-fram och som i hissen på vägen ut ser att lappen sticker upp vid halsen. 

Men nu när jag sitter här och reflekterar över dessa två sidor av mig så inser jag att jag gillar dem båda två. Och att de numera faktiskt nästan är vänner. Under många år var de bittra fiender och sa taskiga saker om varandra så fort de fick chansen; en kamp som drog onödigt mycket energi. Nu har vi alla tre fattat att slarvmajan och superkvinnan sitter på varsin sida av en gungbräda och att båda behövs för att det ska vara rörelse och balans. 

Det känns jobbigt att vara nybörjare

Vad säger den där känslan som dyker upp i kroppen när vi gör någonting som vi inte kan. Jag tänker att känslan inte säger mycket mer än just det: Oj, det här är något nytt, men att vi lärt oss att koppla ihop känslan med tankar som handlar om att vi inte räcker till.

Är det okej att vara avundsjuk?

Somliga känslor är sköna, andra är obehagliga och somliga känns till och med förbjudna. Som att man är en sämre människa för att man har dem.

Vi tror att det är viktigt att sätta dess känslor på bordet och prata om dem. För de försvinner ju inte bara för att vi konstaterar att de är dåliga. Så gå din och andras avundsjuka till mötes – den har något viktigt att berätta!

I den lilla filmen här nedan pratar Anna om avundsjukan och tipsar om det poddavsnittet där vi djupdyker i den!

Hjärnstark och Känslosmart

Just nu lyssnar jag på boken “Hjärnstark” av Anders Hansen. Jag är typ sist på bollen i Sverige, för i december 2018 hade boken sålt 340 000 exemplar, och sedan dess har säkert ännu fler hamnat i händerna på förväntansfulla hjärnägare. 

Det jag slås av när jag läser boken är att det finns väldigt många saker som vi som individer själva och med relativt enkla medel kan göra för att må bättre. Både fysiskt och psykiskt. Det är saker som inte kostar pengar, men som däremot kräver lite kunskap och ansträngning. För vi människor är biologiska varelser, och för att vi ska kunna agera i linje med vår biologi behöver vi ha koll på hur vi fungerar. Anders Hansen gör ett storartat jobb med att förklara varför träning funkar och kommer med väldigt konkreta tips på hur man kan träna för att växla ut den största nyttan av träningen. Dessutom förklarar han varför det funkar, vilket är ett smart sätt att göra oss människor motiverade. 

Under de senaste dagarna har jag funderat på att det är oerhört märkligt att det inte är självklart att den här kunskapen, om hur bra fysisk träning är för oss, förmedlas till alla. Ganska precis lika märkligt som att det är helt möjligt att ta sig igenom hela utbildningssystemet utan att ha fått lära sig någonting om sina känslor – trots att det är så otroligt viktigt för vårt mående och våra relationer. På sätt och vis får vi till och med snarare lära oss att trycka undan såväl vårt behov av rörelse och våra känslor som vår önskan att tillhöra. 

För visst är det väl så att det normalt sett på de flesta håll är större fokus på att tänka än att känna, och man ska klara sig själv. Och visst är det större fokus på att sitta still än att röra på sig? Förutom möjligen på förskolan. 

Jag lurar på hur världen se ut om vi vände på steken? Hur skulle vi må då?

Vi behöver röra på oss, vi behöver ha tillgång till alla våra känslor och vi behöver varandra. 

Ett sätt för dig att lära dig mer om dina känslor är att läsa Känslosmarts blogg och lyssna på podden. (Och varför inte ladda ner e-boken om den sociala hjärnan som du hittar här till höger!)

Måste man lära sig en massa saker hela tiden, kanske du tänker. Nej, det väljer man förstås själv. Men det här med att rulla en skottkärra med ett runt hjul är oerhört mycket enklare än att fortsätta med den som har ett fyrkantigt.  

Skammis och den glömda väskan

Under ett par år har jag, Anna, haft en rad olika ”hälsoutmaningar”. En rejäl matförgiftning inledde nedåtgående spiral följt av en frozen shoulder och en seg mykoplasmainfektion. I höstas började jag friskna till och kunde börja träna igen – med målet att kunna åka skidor med familjen. Den otroligt försiktiga träningen, i kombination med yoga, meditation och ett hyfsat lugnt tempo på jobbet gav resultat och strax före jul gjorde jag backarna osäkra i Romme. 

Inför vår sportlovsresa hade min man köpt en ny väska till mig. En med hjul så att jag inte skulle behöva släpa. Otroligt omtänksamt, men det här med att hålla ordning på en väska som inte transporterades med de andra på bagagevagnen visade sig vara en lite större uppgift än jag klarade av. 

På utresan gick jag ifrån den i incheckningskön och på hemresan lyckades jag med konststycket att gå igenom tullen och hela vägen till taxin utan att märka att väskan var borta.

”Vi har bara tre väskor”, sa min man, som utan att varken tjafsa eller förebrå mig gick tillbaka in i terminalen och lyckades få hjälp att hämta den saknade väskan. 

När jag och barnen satt och väntade hörde jag mig själv säga: ”Om jag inte hade behövt ha koll på ditt handbagage Calle så hade jag inte glömt väskan”. Jag skyllde ifrån mig rent reflexmässigt.

Calle tittade på mig, men sa ingenting. Han förstod att det var tufft för mig. Han tog det inte personligt.

Senare på kvällen berättade min man att Calle hade frågat till honom. ”Mamma sa att hon glömde sin väska för att hon höll koll på mitt handbagage. Men det stämmer inte va?”

När min man berättade om det kunde jag skratta åt det. Åt mig själv. Men när det hände var det jättejobbigt. Hjärnan letade desperat efter en anledning till varför det hade hänt – och helst då en anledning som inte pekade på att jag hade gjort fel. 

Det är svårt att vara i acceptansen. Att härbärgera sina känslor är lite som att stå i jägarvila. Det svider och man vill helst bara ställa sig upp och springa därifrån.

När ska man inte hålla käften?

Jag är en stor förespråkare av att hålla käften. Jag brukar göra mitt yttersta att för att tänka innan jag talar, inta ha åsikter om allt hela tiden eller att bara låta munnen gå. Jag pratar sällan om andra människor och jag har till och med som policy att överhuvudtaget inte snacka skit. För det mesta tycker jag att jag lyckas ganska bra, men inte alltid förstås. 

Men jag är också ett stort fan av sagan ”Kejsarens nya kläder”. Där själva grejen är att en person inte håller tyst trots att alla andra gör det och trots att det riskerar att bli rejält dålig stämning. 

Ord som bara flyger i väg kan såra, få det att skava och röra upp känslor. I vissa situationer är det hänsynslöst, men i andra fall är det helt nödvändigt. Som med klimatet. Eller att skolan inte funkar för alla barn. Eller att vi tenderar att acceptera att människor med makt uppför sig rejält illa och till och med skadar andra med vårt tysta medgivande. Oj vad jobbigt det är – men vi måste snacka om det. 

Min upplevelse är att det ibland kan vara svårt att skilja den ena situationen från den andra. Är det här något jag ska låta passera eller är det ett nödvändigt och konstruktivt skav? 

Sedan kommer frågan: Är jag redo att möta eventuella upprörda känslor, och vad kommer det väcka i mig? Undviker jag att ta en diskussion för att jag inte pallar de känslomässiga konsekvenserna? Det är ju så jobbigt när andra blir arga på en. 

Jag vill gärna våga vara den som törs vara visselblåsaren när jag ser något som inte är okej. Jag vill inte vika undan blicken för att det är jobbigt att se sanningen.

Varför känns det?

När vi upplever känslor så letar de flesta av oss reflexmässigt efter anledningen till varför vi känner som vi gör utanför oss själva. Det är en impuls som hjälper oss att hålla oss levande. Finns det en björn i närheten som är på väg att äta upp mig? I så fall är det bäst att springa. Att identifiera orsaken till känslan har varit en fråga om överlevnad. 

Men känslorna är inte en perfekt spegel av vad som händer utanför oss själva. Känslorna är snarare vårt nervsystems ”tolkning” av vad som händer. Vi upplever världen genom ett filter av våra erfarenheter och precis som vi behöver titta ut genom fönstret, behöver vi också se oss omkring inne i oss själva. När känslorna bubblar upp är det smart att vända en nyfiken blick mot våra reaktioner och helt enkelt vara i dem snarare än att börja berätta historier om dem. 

Men det kan vara lite motigt. Hjärnan är nämligen konstruerad för att spara energi och därför är det lätt att vi hänger kvar i gamla tankespår. Att tänka nytt kräver träning, och om du har växt upp i västvärlden har du förmodligen fått ganska lite uppmuntran till att träna på att känna inåt eller att utforska essensen med att vara människa. Vi konstaterar på sin höjd att vi har ont i huvudet eller är hungriga – men sällan särskilt mycket mer kring hur ”det känns”.

När vi bara tittar utanför oss själva är det lätt att fastna i projektioner. ”Det är ditt fel att jag känner så här”. ”Han gjorde mig arg”. ”Hon gjorde mig ledsen”. Och när vi gör det lämnar vi över ansvaret för hur vi mår till andra. När vi blickar inåt och tar tillbaka ansvaret för våra känslor innebär det också att vi hämtar hem vår egen kraft. Det ger oss ett lugn, vi får tillgång till hela vår hjärna och öppnar upp för ett gott samarbete mellan tanken och känslan. 

Det i sin tur leder till en större handlingskraft och en möjlighet att skapa positiv förändring i våra liv. Vi går från en plats på läktaren till en roll på planen. 

Japp, det är känslosmart.