Under ett par år har jag, Anna, haft en rad olika ”hälsoutmaningar”. En rejäl matförgiftning inledde nedåtgående spiral följt av en frozen shoulder och en seg mykoplasmainfektion. I höstas började jag friskna till och kunde börja träna igen – med målet att kunna åka skidor med familjen. Den otroligt försiktiga träningen, i kombination med yoga, meditation och ett hyfsat lugnt tempo på jobbet gav resultat och strax före jul gjorde jag backarna osäkra i Romme.
Inför vår sportlovsresa hade min man köpt en ny väska till mig. En med hjul så att jag inte skulle behöva släpa. Otroligt omtänksamt, men det här med att hålla ordning på en väska som inte transporterades med de andra på bagagevagnen visade sig vara en lite större uppgift än jag klarade av.
På utresan gick jag ifrån den i incheckningskön och på hemresan lyckades jag med konststycket att gå igenom tullen och hela vägen till taxin utan att märka att väskan var borta.
”Vi har bara tre väskor”, sa min man, som utan att varken tjafsa eller förebrå mig gick tillbaka in i terminalen och lyckades få hjälp att hämta den saknade väskan.
När jag och barnen satt och väntade hörde jag mig själv säga: ”Om jag inte hade behövt ha koll på ditt handbagage Calle så hade jag inte glömt väskan”. Jag skyllde ifrån mig rent reflexmässigt.
Calle tittade på mig, men sa ingenting. Han förstod att det var tufft för mig. Han tog det inte personligt.
Senare på kvällen berättade min man att Calle hade frågat till honom. ”Mamma sa att hon glömde sin väska för att hon höll koll på mitt handbagage. Men det stämmer inte va?”
När min man berättade om det kunde jag skratta åt det. Åt mig själv. Men när det hände var det jättejobbigt. Hjärnan letade desperat efter en anledning till varför det hade hänt – och helst då en anledning som inte pekade på att jag hade gjort fel.
Det är svårt att vara i acceptansen. Att härbärgera sina känslor är lite som att stå i jägarvila. Det svider och man vill helst bara ställa sig upp och springa därifrån.
