Kärlek, kommunikation & kreativitet

Årets motto är klart! Innebörden är både genomtänkt och genomkänd och så här lyder det i sin helhet:

"Kärlek, kommunikation och kreativitet. Ger mig min del, gör mig hel."  

Varje morgon när jag yogar eller redan innan jag kliver upp ur sängen tänker jag eller säger mitt motto. Jag ger mig själv utrymme att känna kärlek, visualisera de sammanhang där jag vill kommunicera väl och gläds åt att vara i kontakt med min kreativitet , ser framför mig vad jag skapar och gör med den under året. 

Vill du veta mer om hur jag tar fram ett starkt motto så ha jag skrivit om det i inlägget nedan.

Peace!

Bättre än nyårslöfte – årets motto!

I poddavsnitt 33 sa jag, Maria-Pia, att jag skulle berätta mer i bloggen om hur jag använder mig av ”årets motto” som verktyg för att uppnå det jag vill under det nya året. Här kommer det!

Jag har aldrig gillat det där med nyårslöften. För ett antal år sedan kom jag på ett sätt som har hjälpt mig att ta tillvara på den där känslan av att ”allt är möjligt” som brukar infinna sig vid nyår. Jag upptäckte att det låg en enorm kraft i det skenbart enkla med att skapa ett motto för det nya året.

Mina motton är en slags intention, som jag samlar i en kärnfull mening, laddad med både symbolisk och konkret innebörd. Under året använder jag sedan mottot genom att säga det tyst eller högt för mig själv minst en gång om dagen. Grymt bra metod att styra tankarna och handlingarna så att jag verkligen gör det jag vill eller inte gör det jag inte vill.

Men jag har gjort några ”nybörjarfel” som resulterade i att jag nästan brände ut mig på kuppen eftersom jag blev så laddad av mina motton. Här är mina bästa tips för hur du skapar ett starkt motto som håller dig på banan under det kommande året:

Först några exempel från mina egna motton:

  • ”Ge allt du har, få allt du behöver” 
  • ”Jag balanserar mig stark och skapar magi med min närvaro”
  • ”Full fart framåt med fokus, i mål med mening och medkänsla”
  • ”Använd den du är till att bli mer av den du vill vara”
  • ”Kärlek, medkänsla och mod tar mig mot nya mål”
  • ”Jag spelar musiken jag älskar och älskar musiken som spelas”

1. Det är bara du som vet vad just ditt motto står för. Bry dig inte om vad andra som eventuellt berättar det för tycker. Det är ovidkommande.

2. Låt det få ta lite tid att tänka igenom andemeningen med ditt motto. Hitta en kärnfull formulering som kopplar ihop både tanke och känsla med det du vill uppnå.

”Ge allt du har, få allt du behöver hjälpte mig att utveckla min generositet, men också att inse att jag har så mycket, allt jag behöver och mer därtill.

3. Verkar det svårt? Skriv ned dina önskningar, drömmar, behov och mål och se om du kan hitta en röd tråd som leder dig mot ett motto. 

”Jag balanserar mig stark och skapar magi med min närvaro” skapades som motvikt till året innan då jag gav så mycket att jag till slut insåg att jag behövde mer balans i livet. Inte bara mentalt utan även fysiskt. Jag började med balansövningar parallellt med att jag införde mottot, på så vis blev mottot än mer konkret. Och kroppen starkare!

4. Vilka bilder skapas för ditt inre när du får fram den röda tråden? Tänk på att en röd tråd kan vara väldigt trasslig och att den har (minst) två ändar.  Red ut, se framför dig vad du drömmer om och har behov av. Är det möjligt att placera dina drömmar och mål utmed en tidslinje? Vad är viktigast nu, under det kommande året, vad ligger eventuellt lite längre fram? Vad är ”akut” och behöver hända nu? Det som är akut är antagligen inte en del av årets motto utan något som behöver hända för att du ska kunna gå vidare.

”Full fart framåt med fokus, i mål med mening och medkänsla”. Ja det här året ville jag att några viktiga saker skulle hända i mitt företag men inte på bekostnad av mina nära och kära. Att sortera och prioritera blev viktigt.

5. Du måste inte ha det klart på nyårsnatten. Ibland har det tagit mig en bra bit in i januari innan jag känt mig helt nöjd med mitt motto. Du vill ha ett både genomtänkt och genomkänt motto. 

”Jag spelar musiken jag älskar och älskar musiken som spelas, fick jag nästan krysta fram. Men sen insåg jag att jag ville lyssna mer på musik och få mer energi i livet. Och att jag faktiskt ville vidga mina vyer och ta del av musik jag vanligen inte lyssnar på. Jag drog (som vanligt) gränsen vid ”stress-jazz” i kombination med hunger och trötthet. Till min mans stora förtret. Men mottot handlade också om att göra mer av det jag älskar och att gilla det som måste göras. Det blev onekligen lättare att göra de tråkiga sakerna sedan jag slutade klaga så förbaskat på att behöva göra dem.

6. Uppmärksamma vilka känslor som det framväxande mottot väcker i dig.

”Kärlek, medkänsla och mod tar mig mot nya mål” var ett motto där jag bokstavligen, varje dag när jag upprepade det, upplevde kärlek. Upplevde medkänsla och kände mig modig. Så coolt! Då har man träffat rätt.  Jag riktade kärlek och medkänsla både mot mig själv och andra. Underbar start på dagen!

7. Samla din intention för året i en enda kärnfull mening. Du ska ha hjärnkoll på innebörden och den ska ge dig bärkraft. 

”Använd den du är till att bli mer av den du vill vara." Jag har hjärnkoll på vad jag menar med det här mottot men inser i efterhand att jag borde ha formulerat det som ”Jag använder den jag är till att bli mer av den jag vill vara”. Jagformen är bättre helt enkelt, lättare för hjärnan att fatta. Hjärnan är smart men inte alltid på det sätt vi tar för givet.

8. När du har ditt motto klart bestämmer du när under dagen det passar bäst att använda det. Kanske behöver du till en början påminnelser i form av en larmsignal, en lapp vid badrumsspegeln, på kudden eller köksstolen? 

Jag brukar uttala mitt motto tyst för mig själv i samband med att jag yogar och mediterar på morgonen. Hitta ett tillfälle som är kopplat till en daglig rutin, oavsett det är vardag, semester eller om du sover borta. Efter några veckor är du fast och behöver inte ens tänka på att du ska tänka på ditt motto. 

2019 års motto, det med musiken, är det som faktiskt gett mig minst men jag har också slarvat med att använda det som jag brukar. Jag tappade rutinen och tyckte inte att mottot ”kickade in” som det brukar. Vilket ytterligare bekräftar hur kraftfull metoden är när man gör jobbet ordentligt från grunden. De år när jag verkligen har använt mottot som  en ledstång i vardagen, har det hjälpt mig att prioritera och ta mig dit jag velat. Oavsett det varit yttre, så kallade mätbara mål, eller inre emotionella och relationella mål. 

Lycka till, om du vill!

Just det! I avsnitt 33 pratar vi också om grejen med att summera året som gått och göra slut med det som skaver för att sen blicka in i det nya året (decenniet!) - utan bitterhet. Kan avslöja att ordet bitterfitta återkommer, så till den milda grad att en av oss nästan började rodna. Men okej, det här avsnittet blev också ett reningsbad för mig. Tackar min kära parhäst Anna för det.

 God Nytt (känslosmart) År!

Kast mellan verkligheterna

“Någon skalar clementin på tunnelbanan och jag kastas trettiofem år tillbaka i tiden. Utan skydd. Landar i trappan på väg ned i undervåningen i mitt barndomshem.

Det är jultider. Mamma och pappa sitter framför TV:n. Pappa skalar nötter och mamma äter clementiner. De dricker glögg och småpratar. I taket hänger färggranna kulor i röda silkesband och heltäckningsmattan är lite stickig av granbarr. Öppna spisen sprakar. Allt är varmt, välbekant och tryggt.

I den andra verkligheten sitter jag bakom slutna ögonlock och andas på en gång varsamt och ivrigt in doften av någons clementin. Totalt överrumplad av kärleksfulla minnen och julstämning. Så där tät den bara är när man är barn.”

Texten dyker upp som ett minne i mitt flöde och vips är jag där igen på trappan i barndomshemmet, och på tunnelbanan. Men inte bara det, jag minns också när jag skrev inlägget för åtta år sen!

Hjärnan är makalös. Men jag undrar om det är en tillfällighet att jag igår köpte hem säsongens första nätkasse med clementiner? Skalar en efter en och kontoret fylls av citrusdofterna.

Tedrickare får bättre hjärnor

Bild på tekopp med texten Känslosmart - konsten att leva med sig själv och andra

“Past studies have demonstrated that tea intake is beneficial to human health, and the positive effects include mood improvement and cardiovascular disease prevention. In fact, results of a longitudinal study led by Asst Prof Feng which was published in 2017 showed that daily consumption of tea can reduce the risk of cognitive decline in older persons by 50 per cent.”

“Mood improvement” Say no more… eller jo, faktiskt. Jag hade en skitmorgon men nu sitter jag här med min tekopp och småler. Och inte blev jag mindre glad av den här forskningen som visar att tedrickares hjärnor fungerar bättre än andras!

Du vet väl att Anna och jag använder te för att slappna av och kunna skapa riktigt bra poddavsnitt?

Te är inte bara gott och trevligt utan bra för både kropp och knopp!

Nyfiken och vill läsa kort om studien? Häll upp en kopp och klicka på länken: https://www.sciencedaily.com/releases/2019/09/190912100945.htm?fbclid=IwAR0qYKkiLVZVs53esI0KHUDl74nUr7kHyCs5Qpcn7LkVQ1qWheJZx-SXxSM

BTJ-recension 🌟

Wow vilken fin recension av BTJ!!! Sa vi lycka? Glädje? Eufori? Stolthet? Tacksamhet? Eller ren och skär känslofnatt?! 🌼🤪

“Författarna har intervjuat och samtalat med en rad olika professionella ”känsloarbetare” och tagit in deras tankar och kunskaper i texten. Författarna delar också med sig av sina egna personliga erfarenheter och reflektioner. Detta ger en bok som är späckad med fakta, men också full av vardagliga exempel som gör den lätt att läsa och ta till sig. Detta är en mycket bra självhjälpsbok som kommer att uppskattas av läsare i alla (vuxna) åldrar och livssituationer.”

Utdrag ur BTJ-häftet nr 17, 2019, av lektör Therese Nordholm.

Känslosmart

Slarvmajan och superkvinnan

Anna är lokaltidningen Kanalens allra bästa krönikör (tycker jag, Maria-Pia helt opartiskt). I veckans krönika skriver hon om ”Slarvmajan och superkvinnan”. Om att så här efter semestern, utvilad och tillfreds, tro sig om att kunna sluta slarva och börja styra upp sitt liv. För visst känns det så innan jobb och annat fullkomligt slukar upp den där tiden som just nu, i augusti kan ägnas åt att sortera strumpor eller, som i mitt fall, faktiskt bidra till städningen och fixandet hemma på ett sätt jag inte klarar av i november. Men nu kan jag både dammsuga, vattna i trädgården och sitta i läsfåtöljen en vanlig onsdagskväll och ändå känna livet i mig. Tack Anna för igenkänning. Du är Kanalens okrönta drottning

Om du vill läsa krönikan i sin helhet finns den här nedan!

Så här mot slutet av semestern har jag alltid storstilade planer att fortsätta med alla de där bra grejerna som jag har ägnat mig åt under ledigheten. Jag ska fortsätta baka eget bröd och fylla frysen med bullar. Jag ska läsa böcker, jogga en sväng varje dag och vika tvätten så snart den kommer rykande ur tumlaren. Ja, eller det där med tvätten klarade jag bara under en knapp vecka här under sommaren, men det hindrar mig absolut inte från att tro att jag kommer att lyckas med det under hösten. 

Ofta när jag sitter och fantiserar så här så händer det sig så att jag fyller på listan ytterligare. Kanske att jag borde göra mig fin i håret varje dag? Alltid se till att det finns hemlagad kikärtsröra i kylen, eller göra ett försök att matcha ihop singelstrumporna någon gång i månaden istället för vartannat år. Nu jäklar ska jag ta mig tid att hjälpa barnen att planera sitt skolarbete och hjälpa till med läxor och förhöra inför prov. Och jag ska inte tappa bort lösenordet till skolportalen så att jag missar föräldramötena. Igen. 

Vis av erfarenhet så vet jag att de flesta av mina drömmar kommer att stanna vid att vara just det: drömmar. Jag har en illusion av att mitt framtida jag är en sån som har koll på läget. Hon är en bättre version av den där hopplösa typen i backspegeln som titt som tätt tappar greppet. Som kör runt med klirrande glasåtervinning i bakluckan i flera veckor i sträck och som streamar serier istället för att dammsuga. Och som i våras åkte iväg på möte med blusen bak och-fram och som i hissen på vägen ut ser att lappen sticker upp vid halsen. 

Men nu när jag sitter här och reflekterar över dessa två sidor av mig så inser jag att jag gillar dem båda två. Och att de numera faktiskt nästan är vänner. Under många år var de bittra fiender och sa taskiga saker om varandra så fort de fick chansen; en kamp som drog onödigt mycket energi. Nu har vi alla tre fattat att slarvmajan och superkvinnan sitter på varsin sida av en gungbräda och att båda behövs för att det ska vara rörelse och balans. 

Det känns jobbigt att vara nybörjare

Vad säger den där känslan som dyker upp i kroppen när vi gör någonting som vi inte kan. Jag tänker att känslan inte säger mycket mer än just det: Oj, det här är något nytt, men att vi lärt oss att koppla ihop känslan med tankar som handlar om att vi inte räcker till.

Är det okej att vara avundsjuk?

Somliga känslor är sköna, andra är obehagliga och somliga känns till och med förbjudna. Som att man är en sämre människa för att man har dem.

Vi tror att det är viktigt att sätta dess känslor på bordet och prata om dem. För de försvinner ju inte bara för att vi konstaterar att de är dåliga. Så gå din och andras avundsjuka till mötes – den har något viktigt att berätta!

I den lilla filmen här nedan pratar Anna om avundsjukan och tipsar om det poddavsnittet där vi djupdyker i den!

Hjärnstark och Känslosmart

Just nu lyssnar jag på boken “Hjärnstark” av Anders Hansen. Jag är typ sist på bollen i Sverige, för i december 2018 hade boken sålt 340 000 exemplar, och sedan dess har säkert ännu fler hamnat i händerna på förväntansfulla hjärnägare. 

Det jag slås av när jag läser boken är att det finns väldigt många saker som vi som individer själva och med relativt enkla medel kan göra för att må bättre. Både fysiskt och psykiskt. Det är saker som inte kostar pengar, men som däremot kräver lite kunskap och ansträngning. För vi människor är biologiska varelser, och för att vi ska kunna agera i linje med vår biologi behöver vi ha koll på hur vi fungerar. Anders Hansen gör ett storartat jobb med att förklara varför träning funkar och kommer med väldigt konkreta tips på hur man kan träna för att växla ut den största nyttan av träningen. Dessutom förklarar han varför det funkar, vilket är ett smart sätt att göra oss människor motiverade. 

Under de senaste dagarna har jag funderat på att det är oerhört märkligt att det inte är självklart att den här kunskapen, om hur bra fysisk träning är för oss, förmedlas till alla. Ganska precis lika märkligt som att det är helt möjligt att ta sig igenom hela utbildningssystemet utan att ha fått lära sig någonting om sina känslor – trots att det är så otroligt viktigt för vårt mående och våra relationer. På sätt och vis får vi till och med snarare lära oss att trycka undan såväl vårt behov av rörelse och våra känslor som vår önskan att tillhöra. 

För visst är det väl så att det normalt sett på de flesta håll är större fokus på att tänka än att känna, och man ska klara sig själv. Och visst är det större fokus på att sitta still än att röra på sig? Förutom möjligen på förskolan. 

Jag lurar på hur världen se ut om vi vände på steken? Hur skulle vi må då?

Vi behöver röra på oss, vi behöver ha tillgång till alla våra känslor och vi behöver varandra. 

Ett sätt för dig att lära dig mer om dina känslor är att läsa Känslosmarts blogg och lyssna på podden. (Och varför inte ladda ner e-boken om den sociala hjärnan som du hittar här till höger!)

Måste man lära sig en massa saker hela tiden, kanske du tänker. Nej, det väljer man förstås själv. Men det här med att rulla en skottkärra med ett runt hjul är oerhört mycket enklare än att fortsätta med den som har ett fyrkantigt.  

Skammis och den glömda väskan

Under ett par år har jag, Anna, haft en rad olika ”hälsoutmaningar”. En rejäl matförgiftning inledde nedåtgående spiral följt av en frozen shoulder och en seg mykoplasmainfektion. I höstas började jag friskna till och kunde börja träna igen – med målet att kunna åka skidor med familjen. Den otroligt försiktiga träningen, i kombination med yoga, meditation och ett hyfsat lugnt tempo på jobbet gav resultat och strax före jul gjorde jag backarna osäkra i Romme. 

Inför vår sportlovsresa hade min man köpt en ny väska till mig. En med hjul så att jag inte skulle behöva släpa. Otroligt omtänksamt, men det här med att hålla ordning på en väska som inte transporterades med de andra på bagagevagnen visade sig vara en lite större uppgift än jag klarade av. 

På utresan gick jag ifrån den i incheckningskön och på hemresan lyckades jag med konststycket att gå igenom tullen och hela vägen till taxin utan att märka att väskan var borta.

”Vi har bara tre väskor”, sa min man, som utan att varken tjafsa eller förebrå mig gick tillbaka in i terminalen och lyckades få hjälp att hämta den saknade väskan. 

När jag och barnen satt och väntade hörde jag mig själv säga: ”Om jag inte hade behövt ha koll på ditt handbagage Calle så hade jag inte glömt väskan”. Jag skyllde ifrån mig rent reflexmässigt.

Calle tittade på mig, men sa ingenting. Han förstod att det var tufft för mig. Han tog det inte personligt.

Senare på kvällen berättade min man att Calle hade frågat till honom. ”Mamma sa att hon glömde sin väska för att hon höll koll på mitt handbagage. Men det stämmer inte va?”

När min man berättade om det kunde jag skratta åt det. Åt mig själv. Men när det hände var det jättejobbigt. Hjärnan letade desperat efter en anledning till varför det hade hänt – och helst då en anledning som inte pekade på att jag hade gjort fel. 

Det är svårt att vara i acceptansen. Att härbärgera sina känslor är lite som att stå i jägarvila. Det svider och man vill helst bara ställa sig upp och springa därifrån.