Vad säger den där känslan som dyker upp i kroppen när vi gör någonting som vi inte kan. Jag tänker att känslan inte säger mycket mer än just det: Oj, det här är något nytt, men att vi lärt oss att koppla ihop känslan med tankar som handlar om att vi inte räcker till.
Somliga känslor är sköna, andra är obehagliga och somliga känns till och med förbjudna. Som att man är en sämre människa för att man har dem.
Vi tror att det är viktigt att sätta dess känslor på bordet och prata om dem. För de försvinner ju inte bara för att vi konstaterar att de är dåliga. Så gå din och andras avundsjuka till mötes – den har något viktigt att berätta!
I den lilla filmen här nedan pratar Anna om avundsjukan och tipsar om det poddavsnittet där vi djupdyker i den!
Just nu lyssnar jag på boken “Hjärnstark” av Anders Hansen. Jag är typ sist på bollen i Sverige, för i december 2018 hade boken sålt 340 000 exemplar, och sedan dess har säkert ännu fler hamnat i händerna på förväntansfulla hjärnägare.
Det jag slås av när jag läser boken är att det finns väldigt många saker som vi som individer själva och med relativt enkla medel kan göra för att må bättre. Både fysiskt och psykiskt. Det är saker som inte kostar pengar, men som däremot kräver lite kunskap och ansträngning. För vi människor är biologiska varelser, och för att vi ska kunna agera i linje med vår biologi behöver vi ha koll på hur vi fungerar. Anders Hansen gör ett storartat jobb med att förklara varför träning funkar och kommer med väldigt konkreta tips på hur man kan träna för att växla ut den största nyttan av träningen. Dessutom förklarar han varför det funkar, vilket är ett smart sätt att göra oss människor motiverade.
Under de senaste dagarna har jag funderat på att det är oerhört märkligt att det inte är självklart att den här kunskapen, om hur bra fysisk träning är för oss, förmedlas till alla. Ganska precis lika märkligt som att det är helt möjligt att ta sig igenom hela utbildningssystemet utan att ha fått lära sig någonting om sina känslor – trots att det är så otroligt viktigt för vårt mående och våra relationer. På sätt och vis får vi till och med snarare lära oss att trycka undan såväl vårt behov av rörelse och våra känslor som vår önskan att tillhöra.
För visst är det väl så att det normalt sett på de flesta håll är större fokus på att tänka än att känna, och man ska klara sig själv. Och visst är det större fokus på att sitta still än att röra på sig? Förutom möjligen på förskolan.
Jag lurar på hur världen se ut om vi vände på steken? Hur skulle vi må då?
Vi behöver röra på oss, vi behöver ha tillgång till alla våra känslor och vi behöver varandra.
Ett sätt för dig att lära dig mer om dina känslor är att läsa Känslosmarts blogg och lyssna på podden. (Och varför inte ladda ner e-boken om den sociala hjärnan som du hittar här till höger!)
Måste man lära sig en massa saker hela tiden, kanske du tänker. Nej, det väljer man förstås själv. Men det här med att rulla en skottkärra med ett runt hjul är oerhört mycket enklare än att fortsätta med den som har ett fyrkantigt.
Under ett par år har jag, Anna, haft en rad olika ”hälsoutmaningar”. En rejäl matförgiftning inledde nedåtgående spiral följt av en frozen shoulder och en seg mykoplasmainfektion. I höstas började jag friskna till och kunde börja träna igen – med målet att kunna åka skidor med familjen. Den otroligt försiktiga träningen, i kombination med yoga, meditation och ett hyfsat lugnt tempo på jobbet gav resultat och strax före jul gjorde jag backarna osäkra i Romme.
Inför vår sportlovsresa hade min man köpt en ny väska till mig. En med hjul så att jag inte skulle behöva släpa. Otroligt omtänksamt, men det här med att hålla ordning på en väska som inte transporterades med de andra på bagagevagnen visade sig vara en lite större uppgift än jag klarade av.
På utresan gick jag ifrån den i incheckningskön och på hemresan lyckades jag med konststycket att gå igenom tullen och hela vägen till taxin utan att märka att väskan var borta.
”Vi har bara tre väskor”, sa min man, som utan att varken tjafsa eller förebrå mig gick tillbaka in i terminalen och lyckades få hjälp att hämta den saknade väskan.
När jag och barnen satt och väntade hörde jag mig själv säga: ”Om jag inte hade behövt ha koll på ditt handbagage Calle så hade jag inte glömt väskan”. Jag skyllde ifrån mig rent reflexmässigt.
Calle tittade på mig, men sa ingenting. Han förstod att det var tufft för mig. Han tog det inte personligt.
Senare på kvällen berättade min man att Calle hade frågat till honom. ”Mamma sa att hon glömde sin väska för att hon höll koll på mitt handbagage. Men det stämmer inte va?”
När min man berättade om det kunde jag skratta åt det. Åt mig själv. Men när det hände var det jättejobbigt. Hjärnan letade desperat efter en anledning till varför det hade hänt – och helst då en anledning som inte pekade på att jag hade gjort fel.
Det är svårt att vara i acceptansen. Att härbärgera sina känslor är lite som att stå i jägarvila. Det svider och man vill helst bara ställa sig upp och springa därifrån.
Jag är en stor förespråkare av att hålla käften. Jag brukar göra mitt yttersta att för att tänka innan jag talar, inta ha åsikter om allt hela tiden eller att bara låta munnen gå. Jag pratar sällan om andra människor och jag har till och med som policy att överhuvudtaget inte snacka skit. För det mesta tycker jag att jag lyckas ganska bra, men inte alltid förstås.
Men jag är också ett stort fan av sagan ”Kejsarens nya kläder”. Där själva grejen är att en person inte håller tyst trots att alla andra gör det och trots att det riskerar att bli rejält dålig stämning.
Ord som bara flyger i väg kan såra, få det att skava och röra upp känslor. I vissa situationer är det hänsynslöst, men i andra fall är det helt nödvändigt. Som med klimatet. Eller att skolan inte funkar för alla barn. Eller att vi tenderar att acceptera att människor med makt uppför sig rejält illa och till och med skadar andra med vårt tysta medgivande. Oj vad jobbigt det är – men vi måste snacka om det.
Min upplevelse är att det ibland kan vara svårt att skilja den ena situationen från den andra. Är det här något jag ska låta passera eller är det ett nödvändigt och konstruktivt skav?
Sedan kommer frågan: Är jag redo att möta eventuella upprörda känslor, och vad kommer det väcka i mig? Undviker jag att ta en diskussion för att jag inte pallar de känslomässiga konsekvenserna? Det är ju så jobbigt när andra blir arga på en.
Jag vill gärna våga vara den som törs vara visselblåsaren när jag ser något som inte är okej. Jag vill inte vika undan blicken för att det är jobbigt att se sanningen.
När vi upplever känslor så letar de flesta av oss reflexmässigt efter anledningen till varför vi känner som vi gör utanför oss själva. Det är en impuls som hjälper oss att hålla oss levande. Finns det en björn i närheten som är på väg att äta upp mig? I så fall är det bäst att springa. Att identifiera orsaken till känslan har varit en fråga om överlevnad.
Men känslorna är inte en perfekt spegel av vad som händer utanför oss själva. Känslorna är snarare vårt nervsystems ”tolkning” av vad som händer. Vi upplever världen genom ett filter av våra erfarenheter och precis som vi behöver titta ut genom fönstret, behöver vi också se oss omkring inne i oss själva. När känslorna bubblar upp är det smart att vända en nyfiken blick mot våra reaktioner och helt enkelt vara i dem snarare än att börja berätta historier om dem.
Men det kan vara lite motigt. Hjärnan är nämligen konstruerad för att spara energi och därför är det lätt att vi hänger kvar i gamla tankespår. Att tänka nytt kräver träning, och om du har växt upp i västvärlden har du förmodligen fått ganska lite uppmuntran till att träna på att känna inåt eller att utforska essensen med att vara människa. Vi konstaterar på sin höjd att vi har ont i huvudet eller är hungriga – men sällan särskilt mycket mer kring hur ”det känns”.
När vi bara tittar utanför oss själva är det lätt att fastna i projektioner. ”Det är ditt fel att jag känner så här”. ”Han gjorde mig arg”. ”Hon gjorde mig ledsen”. Och när vi gör det lämnar vi över ansvaret för hur vi mår till andra. När vi blickar inåt och tar tillbaka ansvaret för våra känslor innebär det också att vi hämtar hem vår egen kraft. Det ger oss ett lugn, vi får tillgång till hela vår hjärna och öppnar upp för ett gott samarbete mellan tanken och känslan.
Det i sin tur leder till en större handlingskraft och en möjlighet att skapa positiv förändring i våra liv. Vi går från en plats på läktaren till en roll på planen.
Japp, det är känslosmart.
Tidigare i veckan blev jag arg. Det hettade till i stunden och eftersom jag inte stannade kvar i känslan när det hände dröjde den sig kvar som den där surrande myggan i tältet när man ska sova. På kvällen när är min yogalärare frågade ”hur mår ni” valde jag att efter några sekunders funderande att svara: "jag är arg".
Någon sa ”oj”, och någon annan sa att de inte kände sig arga. Det är ganska sällan någon delar med sig av en obekväm känsla och jag tänker att vi till mans är lite ovana vid att ta emot information om olika känslotillstånd. När hörde du till exempel en 43-årig kvinna säga att hon var arg sist?
Under passet var jag i min ilska. Istället för att älta vad som hade hänt, eller tänka på varför den andra personen var så dum, gick jag känslan till mötes och gjorde mitt bästa för att lyssna på vad den ville säga mig. Sedan tidigare vet jag att ilska talar om att en gräns har passerats och jag landade i att utmaningen här var att jag inte riktigt visste hur jag skulle kommunicera min gräns: Kanske att de blir missnöjda med mig då? Det var helt enkelt enklare och mindre läskigt att vara kvar i ilskan än att agera på dess visdom.
När jag delade med mig av att jag var arg var min upplevelse att mina medyogisar blev lite förvånade. Det är lite socialt opassande. Ungefär som att rapa vid matbordet. Men till skillnad från oss vuxna, som både tycker att vår egen och andras ilska är lite jobbig, så är min erfarenhet att barn tycker att det är jättespännande att utforska känslan arg. Efter friendy-låten ”glad” så är det ”arg” som har flest lyssningar på Spotify. Ungefär som ett litet barn kan utbrista: ”Ahh, det luktar kobajs”, och tycka att det är toppen. Det kanske inte luktar gott – men det är intressant!
Tänk om vi börjar berätta hur det känns och att vi både accepterar och står ut med varandras känslor? Det är okej, du få ha den känslan i det här rummet. Jag kommer inte försöka laga dig!
"En cyklist körde precis in i min bil", berättade jag för Maria-Pia när vi pratades vid tidigare idag.
"Va, kör efter och tuta!" tyckte Maria-Pia.
"Sitter tyvärr fast vid ett rödljus, så det går inte", svarade jag.
Tre sekunders tystnad ...
"Är det så att vi måste börja uppföra oss i alla lägen nu när boken kommer ut?" undrade Maria-Pia. "Vi som säger att vi kan det här med känslor."
"Nej för sjutton! Nu är det viktigare än någonsin att vi är mänskliga. Att uppföra sig hela tiden går ju helt emot vårt uppdrag - att känna och prata om alla känslor."
"Puh, skönt!"
Så även om vi ser hyfsat väna och balanserade ut på bilden, så ska du veta att skenet bedrar. I alla fall ibland.
"Det bästa jag vet är människor som inte blir arga", hörde jag mig själv tänka när jag var ute på en promenad med hunden vid vattnet häromdagen.
Ja, arga blir de förstås. Alla blir arga ibland. Men det jag menar är att jag älskar människor som inte släpper lös sin vrede som fem arga hundar som inte har fått mat på en vecka. Som inte skäller, förebrår eller skambelägger även om man faktiskt har gjort något fel.
Ett annat sätt att uttrycka det är att jag känner mig trygg med Individer som har en känslomässig förutsägbarhet. Om jag alltid själv är den personen? Nja. Men just att erbjuda känslomässig förutsägbarhet i alla mina relationer är något jag verkligen, verkligen strävar mot.
Jag tänker att nyckeln till att hamna på den platsen absolut inte är att lära sig att "kontrollera" sin känslor, och att förmå sig själv att hålla emot trots att det ryker ur öronen. Snarare handlar det om att bli kompis med sina känslor. Förstå vad reaktionen handlar om och möta den med nyfikenhet. Då kan vi äga våra känslor och använda dem på ett konstruktivt sätt.
I boken jämför vi ilskeutbrott med att hoppa bomben i en latrin. (Och konstaterar att inte jättemånga kommer att vilja vara i närheten efter det att man gjort ett superplask).
För några år sedan gick jag en utbildning där en av böckerna vi skulle läsa hette ”Sätta gränser”, eller något i den stilen. Jag minns att jag blev oerhört provocerad av titeln och att jag hade svårt att ens läsa boken för att det väckte så mycket jobbigt i mig. Jo, jag visste med mig att jag nog var dålig på att sätta gränser. Men jag ville inte behöva sätta gränser på ett tufft sätt. Det rimmar så otroligt illa med min personlighet att vara auktoritär, och det var det jag trodde att gränssättning handlade om. Att vara en gränsvakt som pucklade på dem som försökte tränga sig in. Min upplevelse i livet då var dessutom inte att jag behövde hålla folk ute, utan snarare att jag inte hade några som ville komma nära, vilket komplicerade saken ytterligare
Under förra hösten kom jag i kontakt med uttrycket ”att sätta gränser med hjärtat”, och det landade mycket bättre i mig. Gränssättning på ett kärleksfullt sätt, vilket dock fortfarande kändes svårt. Hur gör man det, liksom? Jo, det handlar förstås om att inte sätta gränser i affekt, att vara tydlig utan att för den skull bli aggressiv, men det kan vara otroligt svårt att hålla sig lugn när ”gränsen är passerad”. Särskilt om man exempelvis har med sig en sanning från barndomen som säger att det är farligt att sätta gränser. Att man behöver vara till lags för att få vara med.
I förra veckan gick jag en utbildning där jag fick ytterligare en infallsvinkel på samma ämne.
”Tänk om du istället för att sätta gränser ser det som att du skapar ett utrymme?”
Ja!
Idag har jag skapat utrymme för att jag ska få vila och få lugn och ro. Jag har skapat öar under dagen för att ge mig själv det jag behöver. Och tro’t eller ej så resulterade det faktiskt också i att jag kunde sätta en gräns på ett väldigt odramatiskt sätt.